Believe. Det är just det min tattoo står för. Att jag måste tro på mig själv

 

Undra om jag ska skapa en ny kategori? nej, väntar nog med det.. detta blir nig den enda, om jag inte hinner radera det...

 

 

Vissa dagar kan jag gå och tycka att jag är så ful och så jävla värdelös. Sedan andra dagar kan jag tycka att jag är så jävla snygg så att jag nästan bara vill slicka på mig själv när jag ser mig i spegeln (haha..)

 

(obs. jag skriver inte det här för att få bekräftelse eller något liknande, jag vill bara få det ur mig)

 

Men som de gånger jag tagit upp att jag känner mig ful, eller då jag inte riktigt uppskattar folks kommentarer och komplimanger kan vissa folk bli riktigt irriterade på mig för att jag inte inser "hur fin och vacker och snygg och söt och perfekt jag egentligen är".. när det blir så kan jag näst intill bli lite arg. För jag vet att jag inte är världens snyggaste eller sötaste, som ni/du nu står och säger. Jag vet att det inte är sant, men jag vet att jag inte heller är världens fulaste. Men ibland känner jag det som så, båda delarna. Men grejen är den att jag tar aldrig åt mig, för säger någon till mig att jag är fin, när jag känner mig fin, eller ful eller jämnlik som alla andra.. ja, då känner jag mig inte fin. Visst låter det sjukt?

Nu menar inte jag att folk ska sluta ge mig komplimanger, erkänner bara lite stuffs.

 

Gud, allt blir bara krångligt när jag ska försöka formulera det här...

 

 

Jag har träffat en människa i mitt liv nu som fått mig att kanske tro mer på mig själv, och som sagt att jag ska uppskatta det fina folk verkligen säger om mig. Visst, jag kan ta åt mig till en viss del. Och okej, jag kanske verkligen vill vara så där jäkla supersnygg så att alla tappar hakan när de ser mig (typ), så jag skulle ju vilja ta åt mig av komplimangerna, jag skulle ju egentligen bara kunna göra det och gå runt och tro att jag är världens snyggaste tjej. Men nu kan jag ju inte det. Pga. mitt kassa självförtoende, och för att jag vet att jag verkligen inte är det... haha, men hur jävla kul skulle jag då vara på en skala från 0-100? Alla skulle verkligen rå-hata mig. Tycka att jag är en bitch. Visserligen gör de flesta som inte känner mig det ändå. Men här ser ni, the confessional moment.. JAG ÄR INGEN BITCH! Även om det verkar så, jag är världens (okej, kanske inte) snällaste människa och jag är blyg, som fan vid vissa tillfällen.. gulligt kan vissa tänka då. Men det är det fan inte, det är mest töntigt. Kan helt ärligt inte förstå hur jag kan framstå som en bitch i era ögon.

 

Vissa dagar kan jag tänka t.ex. att "shit.. jag måste vara den snyggaste människan här och det måste alla andra också tycka"

Och OJ vad alla som hatar mig eller har något emot mig kommer klaga nu, hur fan kan folk säga att du är snygg? hur fan kan du ens tycka det själv? I dont give a shit about you! Antingen är ni bara avundsjuka, eller så tycker ni på riktigt är jag är riktigt jävla ulgy:) Det är också det som är så konstigt, att jag inte tar åt mig av det fula och dumma folk säger heller.. bara om det vore någon nära som sa något "dumt" eller ärligt tar jag åt mig. Men det är väl i regel så det också ska vara. Men det spelar ingen roll om t.ex. en nära till mig säger att jag är fin, eller att någon random säger det till mig...

 

Jag fattar inte att självförtroentet kan vara så jävla svackigt? Tänker jag så för att jag vill att det ska vara så? Säkerligen..

Jag kan blir riktigt jävla avundsjuk på personer jag tycker så sjukt snygga. Och det är då mitt kassa självförtroende stiger.... sluta vara så snygga vissa folk, ni förstör för mig själv "haha" skämt åsido.

BELIEVE, BELIEVE!

 

Fan jag suger på att formulera. Men jag hoppas att ni iallafall en gnutta förstår mitt "budskap"?

 

Idag känner jag seriöst, fy-fan vad fuuuuuuuuuul och äcklig jag är (nej jag har inte mens och ska inte ha det heller)

 

liksom? vad hände? haha..